Allas vår Anders "Mexican Jesus"Linnard tog hem långsvärdstävlingen i Houston i helgen, Nordamerikas största tävling med 37 tävlande. Jag och Anders var de enda deltagarna som inte var från nordamerika (mexiko, usa och kanada var alla representerade) och publikstödet för hemmafäktarna var rätt påtagligt, vilket är precis som det ska vara. Jag åkte ut i semifinalen mot talangen Nathan Grepares från Schwert am Schwert, Scott Browns klubb. Nathan är fantastiskt duktig och vann välförtjänt, men det hjälpte ju inte när han fick möta Anders i finalen. Anders hade matchen helt under kontroll och vann tydligt, precis som han gjort tävlingen igenom, medan jag gjorde mitt bästa för att vinna matchen på läktaren mot alla amerikaner och inte gå under av nervositet.
Jag kan ärligt säga att Anders final var det mäktigaste jag upplevt i min HEMA-karriär, jag var mer nervös innan och under och hade ett större glädjerus efteråt än vid något annat tillfälle, inräknat någon av mina egna turneringssegrar (när filmerna kommer upp kan ni se hur jag ömsom hoppar runt och skriker ömsom håller händerna för ögonen vid sidan av ringen). Jag är omåttligt stolt över vår Anders, och hela GHFS och svenska HEMA-scenen kan ta åt sig av att han är så duktig, det är en kollektiv ansträngning att producera bra fäktare, så det är rätt med kollektiv stolhet när någon presterar!
Turneringarna var väldigt proffsiga och väl genomförda, innan långsvärdstävlingen gick dussacktävlingen, där jag kom på andra plats efter Lee Smith från Blood &Iron, Kanada. Det var Lee jag vann över i dussackfinalen förra året i Houston. Tävlingen hade ett "double elimination" system vilket innebär att jag som redan hade förlorat en fight i tävlingen var tvungen att besegra Lee två gånger för att vinna. Jag vann första matchen, men fick ge mig i andra mot Lee's blixtsnabba zornhaus. Måste dock säga med viss stolthet att jag var nära att bli den förste i en HEMA-tävling som vunnit på TKO, jag fick in en träff på Lee som helt tog ut honom, men han fick några minuters vila och kom tillbaka i matchen efter och vann. Lee är en riktigt duktig fäktare och en gentleman, helt klart välförtjänt av segern.
Efter dussacktävlingen var jag rätt mör inför långsvärdstävlingen, och inför slutspelen hade jag inte mycket kvar att ge, men det är definitivt ingen försök till ursäkt för att jag förlorade mot Nathan, jag har inget emot att förlora mot sådana duktiga fäktare och jag gav allt jag hade, utan att det räckte till den här gången, han var helt enkelt bättre än mig. Nathan kommer för övrigt och tränar med oss en vecka i juni så alla i klubben kommer få en chans att träna med honom.
På söndagen var det en tävling med klassiska belgiska regler, de hade tagit det ett steg längr än normalt genom att köra med enbart träffar med flatsidan, kritade blad (alla hade svarta fäktjackor på sig och träffarna räknades genom att leta efter märket från de kritade bladen), stigande träffområde och utan stötar. Lite udda sätt att köra på men väldigt roligt och helt klart givande, man tvingas till att planera sin fäktning och använda avancerade tekniker, speciellt när träffytan stigit uppåt till att tillslut bara räkna träffar på ovansidan av huvudet (om "kungen" träffade en giltig träff på något område så höjdes den giltiga träffytan till den höjden, från början är torson och armarna ner till armbågen giltig träffyta). Jake Norwood från Maryland Kunst des Fechtens tog tillslut hem titeln som Kung, men både jag och Anders hade kungatiteln ett tag (det är ett Herre-på-täppansystem där den som står kvar räknas som "kung", allt enligt de belgiska reglerna från 1400-talet).
Summa sumarum var Fechtschule America ett fantastiskt event med bra klasser och mycket bra tävlingar, kvaliteten på de amerikanska fäktarna är hög, deras toppfäktare är helt klart i nivå med de bästa europeerna, så vi kan se fram emot många spännande tävlingar framöver!
/Axel
P.S Till Swordfish i år får vi se till att ha en riktigt bra svensk hejarklack med flaggor, hejarramsor, trummor, målade ansikten och läktarvåld. Amerikanerna kan inte få ha bättre läktarkultur än oss, det vore nästan den värsta förlusten!
