En fundering

[Alexander Lundqvist]

Igrundkursen på GHFS lägger vi mycket tid mästarhuggen, som om jag har förstått det rätt skall bestå av en parad och ett anfall i samma rörelse. Men när jag kom upp i fortsättningsgruppen och började sparras jag alltför sällan använt mig av just dessa hugg. För min del blir det oftast parad och anfall i två separata rörelser och inte särskilt ofta påminner de om de rörelser som tränades in under grundkursen. Är det så att jag slarvar och inte gör mina parader och attacker som jag ska eller är det helt enkelt så att det är rätt svårt att få till mästarhuggen i den typ av sparring vi håller på med?


Tycker ni andra att ni får till prydliga meisterhaw under sparring?

[Andreas Engström]

Visst händer det, men inte ens i närheten av hela tiden. Det beror lite på intensiteten i sparringen och på vem motståndaren är, och förstås på min dagsform.


Att försvara sig med entemposförsvar som de dolda huggen är svårt men grymt effektivt när man får till det. Det trevliga är ju i alla fall att även när de misslyckas och avbryts nånstans mitt i har man ju i alla fall som regel skyddat sig, och ofta kan man sen fortsätta rörelsen från bindningen så att det blir ett sorts "uppdelat dolt hugg" i två tempo. Om det nu går att förstå vad jag menar.


-Andreas

[Axel Pettersson]

Anderas har rätt i att mästarhuggen verkar vara bland det mest avancerade i tysk fäktning, vilket förmodligen kan förklara varför man inte ser de så ofta i sparring och tävling, teorin om att Ringeck et.al skrev om den avancerade fäktningen för folk som redan kunde grunderna har en hel del på fötterna. Han struntade alltså i att skriva ner det mst grundläggande, varför modern HEMA har missat det och bara försökt sig på det som man förr lärde sig först efter att man tränat grunder ("practice suffices without art, but art means nothing without practice", som det heter). Man kan av det tänka sig att vi kan lägga mer tid på enklare attacker och försvar i grundkursen. Men man behöver inte med absolut nödvändighet träffa exakt samtidigt som man parerar med ett mästarhugg, om det är svårt så arbeta mot att återta initiativet samtidigt som du parerar, de tär också väldigt effektivit, och är inte alls emot vad som står i manuskripten (ingen zornhauteknik säger faktiskt att man träffar motståndaren i huvudet, men det är såklart det bästa om man lyckas med det).

[Alexander Lundqvist]

Det var lite det jag tänkte på, att mästarhuggen är svåra. De är för mästare, eller? Skulle man kunna tänka sig att ha mindre fokus på dessa i grundkursen och mer i fortsättningsgruppen? Själv upplever jag rätt ofta att (teknik-) träningen och sparringen är så långt ifrån varandra, men det kan också bero på att jag är kass.

[Axel Pettersson]

Alexander Lundqvist wrote


Det var lite det jag tänkte på, att mästarhuggen är svåra. De är för mästare, eller? Skulle man kunna tänka sig att ha mindre fokus på dessa i grundkursen och mer i fortsättningsgruppen? Själv upplever jag rätt ofta att (teknik-) träningen och sparringen är så långt ifrån varandra, men det kan också bero på att jag är kass.

Det låter kanske lite om jag motsäger mig själv nu, men själva huggen är ju inte så mekaniskt jätteknepiga egentligen, iaf inte om man använder dom för attack eller som en enkel parad, och inte fokuserar på att man måste måste måste göra en parad/attack med backflip varje gång (det är alltså utförandet som kan vara svårt), men visst det vora nog bra för alla med mer träning på intensitet (så man kan applicera huggen i rätt kontext, våga vägra vekhet!), fotarbete och enklare hugg och parader (hengen + kron som oh shit-försvar), det är nåt vi pratat om länge och något vi aktivt arbetar med. Det står också rakt uppochner i nästan alla gamla manuskript. Min egen fäktning började utvecklas på allvar när jag började fokusera på att göra enkla parader istället för vackra mästarhugg, eftersom folk är dåliga på att ta initiativet fick jag nästan alltid en stark bind och helt plötsligt fick jag massa tillfällen att göra bra binden/windentekniker i sparring, i takt med att jag började känna mig säkrare i mitt försvar började jag kunna fokusera på att få in finliret med.


Brist på muskler framförallt i ben och bål/rygg är nog också en anledning till att folk är dåliga på att få tekniker att funka i sparring, men vår fysträning är rätt gedigen, så där handlar det mest om att man måste dyka upp på träningarna.


Hur man tränar spelar också roll, för det första måste man fokusera på det man gör, att stå och tänka på annat leder verkligen ingenvart, man msåte lägga lite själ och hjärta i träningen (man kanske inte märker det själv men om du står bredvid ett tränande par så är det väldigt uppenbart vem som engagerar sig och vem som står och dagdrömmer). Hur övningarna ser ut spelar också stor roll, vi har ju kört med mer friare övningar ett tag nu, flowdrills, florysh etc, där övningarna inte är statiska, kombinerat med mer sparringliknande övningar, och det ger resultat.


En annan anledning till att många har svårt att få till tekniker i sparring är att man så fort man sparras börjar spela säkert för att man vill "vinna" (vilket är dumt eftersom sparring är träning, inte tävling), så man gör bara det man (tror att man) kan, alternativt står och snipar mot händerna på sparringpartnern. Det här är inte bara rätt tråkigt, det är också direkt skadligt för ens utveckling eftersom man inte testar nya saker. Man måste våga nya grejer i sparring, man åker på lite stryk i början men sen sitter tekniker och då kommer man åka på mindre stryk än innan, plus att fäktningen blir roligare (människan blir glad av att lära sig nya saker). Se sparringen som en annan övning, säg till din partner om det är något särskilt du vill öva på, eller be henne göra vissa attacker mot dig, osv.





Slutligen så ÄR sparring och teknikträning två olika saker, så man ska inte förvänta sig att teknikerna kommer bara dyka upp lika vackert som i teknikträningen. Fri fäktning kan se sjukt snygg ut, men det är inte samma sak som att stå och "torrsimma", man måste jobba till sig läget för teknikerna. Kolla på vilken annan kampsport som helst där man sparras, det är samma sak där.

[Alexander Lundqvist]

Antar att ett utmärkt skäl till att vi tränar som vi gör är att det har stöd i de skrifter som finns tillgängliga för tillfället. Den dagen man hittar Ringecks "Fencing for dummies" kommer nog inte. Vad jag menade med skillnaden på träning och sparring har mest att göra med att arbetet med distansen blev så oerhört viktigt. Det kan hända att det har mest med mig att göra och det är något jag verkligen behöver träna upp. Det spelar ingen roll hur många tekniker du kan om din motståndare helt enkelt kliver ur räckhåll så fort du gör något. I mitt fall betyder det naturligvis att jag måste ha mer kraft framåt och vara beredd på att ta några kliv till ifall det behövs. I nuläget stannar jag och får en smäll på handen (vilket jag borde vara bättre på att skydda mig mot vid det här laget).


Fysen är asbra, utan tvivel, vädret sämre.

[Robert Molin]

Axel Pettersson wrote


2) Brist på muskler framförallt i ben och bål/rygg är nog också en anledning till att folk är dåliga på att få tekniker att funka i sparring, men vår fysträning är rätt gedigen, så där handlar det mest om att man måste dyka upp på träningarna.


3) Hur man tränar spelar också roll, för det första måste man fokusera på det man gör, att stå och tänka på annat leder verkligen ingenvart, man msåte lägga lite själ och hjärta i träningen (man kanske inte märker det själv men om du står bredvid ett tränande par så är det väldigt uppenbart vem som engagerar sig och vem som står och dagdrömmer).


4) En annan anledning till att många har svårt att få till tekniker i sparring är att man så fort man sparras börjar spela säkert för att man vill "vinna" (vilket är dumt eftersom sparring är träning, inte tävling), så man gör bara det man (tror att man) kan, alternativt står och snipar mot händerna på sparringpartnern. Se sparringen som en annan övning, säg till din partner om det är något särskilt du vill öva på, eller be henne göra vissa attacker mot dig, osv.

Håller verkligen med Axel på alla punkter han tar upp, men vill ge lite av mina egna tankar om det han säger, ifrån mina erfarenheter. Detta är inte info riktad till Alexander, utan något som alla bör ta del av.


1) Här kan jag egentligen bara säga WORD! Tänker utveckla med vad sportkommentatorer pratar om ofta när det gäller hockey. Gissar att ni är några som gillar den sporten som hänger här på forumet. Ofta brukar de tala om, om ett lag inte får till sitt spel, är "att spela enklare". Det är med innebörden att man bör ta enklare taktiska beslut/pass/skott för att på det sättet få igång sitt spel och därigenom bryta motståndarens tekniska/taktiska övertag. Man ändrar game-plan med andra ord. Det är ju något vi även bör fokusera på. Att vara enklare i vårt utförande. Flashiga saker fungerar sällan, men när de fungerar så är det pga att man har gjort ett bra förarbete där man pressat sin motståndare med enkla men ack så effektiva attacker/parader. Kolla min och Axels video

2) Väldigt viktig del av vår träning. Våra förebilder var extremt vältränade. De finns manuskript som visar hur man klättrade i helrustning mellan två väggar. Vill se någon som fixar det i HEMA-communityn, då kan man komma och snacka. Där måste vi oxå ta ett större ansvar själv. Ingen kan tvinga dig till att göra dina övningar ordentligt och höja vikterna när du känner att de inte ger dig något. Inte om vi skall behålla vår goda stämning. Gissar att ingen vill ha pennalism framför kamratskap?


3) Här är där jag kanske har mest att tillägga pga mina egna erfarenheter. För ett tag sedan hade jag väldigt lite tid att träna pga av jobba och andra saker. Det fick mig att tänka om. Hur skulle jag kunna utvecklas trots att jag inte är på träningen så ofta? Förutom det vanliga som sömn och mat, vilket jag inte tänker ta upp mer, så försökte jag att se till att vara totalt fokuserad på min träning. Det innebar att jag ibland fick välja personer som jag vet vill fokusera lika hårt som jag eller som jag försökte få på samma nivå som mig själv. Jag skäms inte för att säga att jag varit egoistisk med min träning, mitt mål är ju att bli så bra som jag kan bli och tränar jag inte så kommer jag heller aldrig komma dit. Jag vet att de som jag tränat med får ut massor samtidigt. Vet att jag har tjata i Grundkursen, när jag var tränare där, om vikten att vara en bra träningspartner. Det är samma sak där. Full fokus även om DU inte gör tekniken som övas. Det ger även dig jättemycket. Vet att Anders och Axel lyckas med, och har som mål, att alla övningar skall vara tillfredsställande för båda parter, så gör övningarna med största möjliga seriösitet.
Detta appliceras ju lätt på sparring. Om man verkligen fokuserar på sin sparring så ger den mkt mer. Jag gjorde ett tag så, efter Anders fantastiska förslag om att föra träningsdagbok, att jag gav mig själv olika fokuspunkter som jag skulle ha under sparring tex. Vor, Nach, Aggressivitet, Skydd, Winden. Jag gjorde så att jag bytte fokuspunkt när jag kände att jag inte kom längre, just då, med den. Sedan gick jag tillbaka till dem för att kunna använda mig av de erfarenheter som jag fått genom de andra fokuspunkter.Sedan hade jag även en betygskala som jag gav mig själv och pratade mkt med de jag tränade/sparrades med för att få feedback. All kritik är viktig och värdefull.


4) Om vi går till källorna så pratar alla "Mästare" om att träffa huvud eller bröst. Få attacker skall specifikt riktas mot händerna, med långsvärdet iaf (annat när det gäller enhandssvärd). Tror att detta är något vi måste försöka pressa oss själva att eftersträva. Inte för att jag tror att handträffar är meningslösa, men för att manuskripten uppmanar oss att träffa vissa områden och att du får en helt annan reaktion om du träffar någon i de vitala delarna. Tror att det kan vara ett hjälmsyndrom. Hjälmarna är så pass bra att de inte gör det minsta ont att bli träffad i huvudet och man känner sig säker där. I själva verket försöker vi simulera blankvapenstrid. Huvuderna hade rullat och vi måste jobba på att få tillbaka den känslan. Min terapi var att kolla på detta klippet för att få tillbaka min rädsla för motståndarens vapen:
Sedan är snipingen något som höjer skaderisken enormt mkt och många av oss är beroende av våra händer i våra jobb. Tyvärr finns det inga bra skydd för vår sport i nuläget, förhoppningsvis så kommer det i framtiden.
Jag uppmanar alla att försöka släppa sin prestigen (vinnarskallen) och försöka att lägga krutet på att utvecklas. Ni kommer ha mkt roligare och träningen kommer ta er till nya oanade höjder. Sparring är inte tävling, glöm aldrig det.


//Robert